En finstämd film om Mare Kandre som handlar om livet, döden och allt däremellan. Mare Kandre skrattar på bilden här nedan, precis när hon fäller den ikoniska (och tyvärr träffsäkra) kommentaren om hur kort livet egentligen är:

• Man är 22 år, sen är man 30, 40 och sen är man död.

Mitt första Kandre-tips är Bübins unge – en tung men bra bok. Den är tidig, kom ut 1987, och blev som en litterär tidsmarkör för min systers och min flytt till Stockholm och Göteborg året efter.

Det andra tipset är Quinnan och Dr Dreuf. Hela boken beskriver ett enda besök hos Dr Dreuf där hon (Quinnan) ligger på analyssoffan och pratar och pratar. En mer lättläst bok, fyndig och klurig där man kastas in i röster, minnen, ångest och rädslor men också beskrivet med en makalös – givet situationen – humor.

Upp- och nervända världen för nu kastar vi oss rakt in i min favoritförfattare vad gäller deckare: Patricia Cornwell. Jag har bara ett tips om hennes böcker: läs alla! Men läs dem i rätt ordning då karaktärerna utvecklas och det händer saker inte bara i storyn utan även med karaktärerna.  Spoiler; vissa dör och sen vips…

Dessutom köper jag då och då en flaska Bushmill för det dricker minsann huvudpersonen, rättsöverläkaren dr Kay Scarpetta.

Ja, mina vänner, här kommer tips-Marias tunnaste bok. Så har ni inte tid för läsning, ja då kan ni läsa Marguerite Duras Horan på den Normandiska kusten. Vissa av Duras böcker förstår jag inte; komplicerade kontexter och berättande som bara gör mig förvirrad. Men denna bok är riktigt bra och dessutom är den bara på 29 sidor, med text på varannan sida och texten börjar på sid 7. Det ni, ungefär som ett reklamblad från ICA Maxi.

Och nu den bok som jag lånade på stadsbiblioteket i Lidköping – Jonas Gardells andra bok, Odjurets tid, från 1986. Läs min bok, så förstår ni varför.

Men självklart har jag (nästan) alla böcker skrivna av Jonas Gardell.

På bilden ser den vakne flera dubbletter av hans böcker, detta eftersom Gardells böcker är de enda böcker där vi inte gör oss av med dubbletter. Jonas Gardell (och Eva Dahlgren) var min lunga, min chans att andas i Lidköping, och jag känner en ödmjukhet inför vad han åstadkommit för HBTQ-världen.

Till sist, den författare som i en passage i en av Min Kamp-böckerna gav mig idén till att skriva samma text i två olika format: Karl Ove Knausgård. Knausgård beskriver hur refuseringsbreven kom i strid ström (igenkänning…) och då får han för sig att skriva om sin text i ett nytt format.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag låg och läste i sängen i vår förra lägenhet och skulle precis somna när jag kom till den passagen. Jag skrev en post-it-lapp till mig själv för att inte glömma bort det dagen därpå: skriv om texten i diktformat. Sagt och gjort, jag gjorde det – och det är anledningen till att jag ger ut min bok i två format: prosa och dikt. Tack Herr Knausgård!